Gapahuk på piedestal
Sammanfattning
Hösten 2014 arbetade vi med projektet ”Gapahuk på piedestal”. Det var ett debattinlägg i form av en byggnad (vi är arkitekter) på en plats (Kristinehovsgatan, Hornstull). Huvudtanken var att ifrågasätta rådande gentrifieringen av det offentliga rummet som pågick (och fortfarande pågår) i Stockholms innerstad.
Förslaget, en byggnad i form av ett vindskydd för människor i samhällets periferi var ett ”Gapahuk”. Gapahuk är ett begrepp som tidigare användes i Göteborg då staden byggde upp provisoriska skjul för samhällets icke önskvärda element.
Vi har gick ett steg längre och försökte uppgradera ett sådant skjul till något mer värdigt, dels genom att föreslå en mer robust byggnad men också genom att addera en inhägnad, en ”gård” med odlingslådor.
Vi var medvetna om det moraliskt tveksamma i att acceptera människors utsatthet istället för att försöka göra någonting åt det då förslaget ifrågasatte den rådande gentrifieringen samtidigt som den cementerade den (bokstavligen).
Utgångspunkter
– Förslaget utgår från gentrifiering. Vi har velat diskutera fenomenet som annars försiggår utan nämnvärd kritik och som snarast följs av glada nyhetsrapporteringar i lokala media. Gentrifieringen av staden och av det offentliga rummet är exkluderande och exklusion skapar segregation. För att försöka lösa segregationsproblematiken vill vi föreslå strukturer för en jämlik stad.
– Vi har också utgått från en konkret plats. En plats i en stadsdel vi ofta vistas i. En kvarglömd plats i en gentrifierad stadsdel.
– Vi föreslår en materialisering av våra tankar i ett konkret förslag. Ett fysiskt objekt. En blandning av skulptur och arkitektur.
Bakgrund
Vi vill skapa en motvikt till Nya Hornstull. Någonting som står emot gentrifieringen. Något som får oss att inte bara träffa likasinnade. Mötet mellan olika människor med olika bakgrund är en av den levande stadens och demokratins förutsättningar. Lika viktigt som att bryta segregationen i utsatta miljonprogramsförorter (som väl är jämnbördiga delar av Stockholm?) är det att bryta den i innerstaden.
Idag är de som inte passar in i Nya Hornstull hänvisande till ett krympande offentligt rum. Men man gör allt för att exploatera det. Vårt förslag försöker bryta mot den utvecklingen. Vi vill att missbrukare ska ha rätt att vistas i det offentliga rummet även i ett framtida Stockholm.Men vadå, egentligen borde man väl bygga något på självaste torget, mitt emot hornhuset, om man menar allvar med att försöka bryta gentrifieringen? Jo, det är klart, men vi kan inte riktigt argumentera för den kapitaldestruktionen. Och det finns en skitsjysst plats att vara på uppe vid Kristinehovsgatan. Ni kommer gilla den.
Vårt förslag är något mer modest. Det ligger centralt men inte mitt i. En plats som idag inte används. Ett avlångt rum, svagt lutande mot söder. Ett rum som idag inte tas tillvara.
Gapahuk
”Gapahuk är ett ord som vandrat från Norge över gränsen till Norrland och i folkmun är det en beteckning på ett vindskydd som är öppet. Det är ett ord med två motstridiga delar som signalerar en ambivalens: att vara högljudd och kuvad på samma gång.”
Ur Mellanrum nr 39, 29 november 2012
I Göteborgsområdet har man uppfört flera sådana skjul sedan millennieskiftet. Samtidigt som man ifrågasätter vad som byggs i staden och till vem så kan det tyckas cyniskt att staden bygger något lagom undanskymt (men nära systembolaget) dit missbrukare hänvisas. Paradoxalt nog kan det alltså i praktiken ytterligare marginalisera de mest utsatta i samhället. Därför har vi i vårt förslag försökt ge byggnaden en exklusivitet. Den skulle i en utopisk framtid kunna inrymma andra funktioner för andra typer av användare. Det löser inte problematiken men det är för oss ett sätt att moraliskt kunna balansera förslaget.
Förslaget
Det är en blandning av en park och en byggnad. Ett vindskydd med en upphöjd uteplats, som ett slags podium. Ett oprogrammerat rum, men tydligt avgränsat. Odlingslådor är slumpmässigt utplacerade, ju närmare Hornsgatan desto fler. De ger skydd från buller och insyn, men det ger också platsen en välbehövlig lummighet. Materialet är robust men omhändertaget, infärgad röd betong. Delvis polerad, delvis rustik. Det ska vara praktiskt och underhållsfritt men ändå förädlat och vackert.
Räcket är en trygghetskompromiss. Mellan det slutna (akvariet eller buren) som skulle vara förnedrande för de inneslutna och det helt upplösta rummet som skulle hota de uteslutna.
Platsen
Vi har diskuterat platsen sedan tidigare. Det är något med måtten som gör att det känns som om den borde kunna utnyttjas bättre. Kanske till en smal bostadslänga? Eller är det för trångt? Platsen har potential, men ett högt hus skulle skapa en alldeles för tät struktur, med för mörka stadsrum och bostäder som följd. En lägre struktur skulle nog rumsmässigt lämpa sig bättre för platsen och berika gaturummet som idag står övergivet i skuggan av sina små träd. Den bara väntar på att bli något. Något betydelsefullt.
Varaktighet
Hur kan rum för dom som inte får plats skapas? För det kan dom väl? Hur blir dom långvariga i staden där det allmänna i allt större utsträckning säljs ut? Måste vi inte börja ta tillbaka staden, börja dela på den rättvist? För att vända en utveckling där innerstaden snart är helt förlorad till privata intressen krävs krafttag. Vi vill visa på en vilja att ändra på de strukturer som ger en orättvis stad. Vi vill bygga monument över dom som inte får plats. Varför ska dom alltid knuffas bort och få en tillfällig plats i skymundan, i väntan på nästa fastighetsbrandingstrategi? Istället måste vi ta plats, och ge plats åt alla människor. Inte minst i de mest homogena delarna av innerstaden, där väl toleransen är som störst.(?) I landet där vi putsar och fejar, slipar och vårdar vår stadsbyggd är förändringen långsam. Husen står där dom står och stadssiluetten störs möjligtvis av en buffligt högröstad konferensanläggning här och där, men i grunden är den månghundraårig. Den trögheten gör att vi måste bli tydliga med att staden är för alla. Vår stad är inte så föränderlig som vi kanske skulle vilja. Vi måste säkra att det får finnas strukturer som står upp för de som inte kan betala. Vi måste försvara de offentliga rummen med allt vi har. En strandpromenad åt förortskidsen. En bostad åt dom asylsökande. En park åt knarkarna.
Programmerat rum?
Måste man knarka för att gapa och huka? Kanske ett biljettsystem vore på sin plats. Eller ett patrullerande garde för och av dom tidigare uteslutna. Eller kommer det inte behövas, kommer random normalstadsodlare inte våga närma sig odlingslådorna ändå? Hur kan man ens våga tänka på att äta tomater som har befunnit sig i närheten av någons begagnade kanyl? Men visst borde det, i den bästa av världar kunna ske, att Odlar-Ola diskuterar solförhållanden med Knarkar-Kenta en solig morgon i maj? (Men utan kaffe får det väl bli. Måste gå att tänka sig stadssamvaro utan kaffe.) Segregationen är djupt inbyggt i vår stad. När de olika delarna möts uppstår konflikt som får boende att rasa och oroas över sina barns trygghet (och sitt satsade kapital?). Men det måste väl vara mer möten som krävs, mycket mer, inte mindre. Som det är nu mobiliserarar medborgargardena vid Hornsbergs Strand och andelen SD-anhängare i innerstaden kan nog tänkas öka. Vi får se.
Vilda djur i bur
Skulle ett knarkarkvarter kunna bli pittoreskt? Skulle det gå att kapitalisera på? Och om det är initierat av godhjärtade sociala ingenjörskonstnärer då? Ett möte med dom vilda djuren på andra sidan stängslet. För många sprutbytesrum eller för få.
Källor i urval
Om gapahuk: http://www.goteborgsfria.se/artikel/96077
Om gentrifiering: http://www.aftonbladet.se/kultur/article17182894.ab
Om mångkultur i staden: https://www.flashback.org/t2414950